Igår betade jag av fyra utvecklingssamtal, tyvärr så sa jag fel tid till en assistent så ett samtal och det svåraste fick jag klara av själv, vilket inte var meningen. Men ibland kan man göra fel, även jag.Tyvärr fick jag väldiga sura miner när assistenten dök upp, men jag försökte göra det bästa av situationen. Sen fick jag veta saker som jag absolut inte visste, så jag kände mig väldigt dum och resan hem var inte roligt kan jag säga. Det kändes som gråten satt som en boll i halsen och J fick sig en slev av min "arghet" när jag kom hem, vilket inte är okej, förlåt. Ibland känns det som att bara för att jag är lärare så ska jag veta allt och vara synsk, men jag är inte en övermänniska! Jag får väl tänka på allt annat jag gjort på jobbet, att jag har stått på mig i saker. Att saker som har hänt och som jag inte har sett kan jag inte ta ansvar över, så är det bara. Och att allt inte behöver vara mitt "fel".